Jag insåg när jag kom till Folk å Rock att jag missat att Irya’s Playground spelat tidigare på dagen. Det suger ju. Senaste plattan, deras andra, är riktigt bra. Här följer en recension av den som var publicerad i onsdagens Skånskan.

* * *

Ur en intrikat – och emellanåt överkomplicerat arrangerad – musikalisk väv sträcker sig en röst som liksom inte släpper taget. Bräcklig och stark på samma gång. Drömsk men ändå närvarande. Både den och sättet att arrangera får mig att tänka på de engelskspråkiga spåren på Lalehs första platta.

Bakom bandnamnet Irya’s Playground döljer sig sångerskan Irya Gmeyner – en av grundarna till Cirkus Cirkör och tillika förgrundsgestalt i bandet Urga – och branchprofilen Pange Öberg som en gång i tiden var med och startade Mejeriet i Lund. Tillsammans med ett rutinerat gäng musiker, däribland Martin Hederos, Sebastian Öberg och Nille Perned för att nämna några av de mer namnkunniga, har de i The pain of letting go (Byker wall/Universal) skapat ett fascinerande popalbum som på gott och ont är betydligt mer sammanhållet än deras fem år gamla debut.

På gott för att skivan är en enhet och på ont för att låtarna emellanåt har en tendens att flyta ihop och bli lite ljudmässigt lika. Men då har de å andra sidan Gmeyners röst att falla tillbaka på.

Betyg: 4