SVT-serien  ”Systrar 1968” skildrar ungdomsrevoltens märkesår. Uppdraget att göra musiken till de tre delarna fick Irya Gmeyner som omgående rekryterade multimusikern Martin Hederos, känd från bland annat Soundtrack of Our Lives.

1968 var året då bland annat kvinnosaksgruppen Grupp 8 bildades, Kårhuset i Stockholm ockuperades och kritiken mot Vietnamkriget tilltog. Tv-serien ”Systrar 1968” i regi av Kristina Humle och manus av Martina Bigert och Maria Thulin premiärvisas på juldagen i SVT. Ambitionen bakom tv-serien var inte minst att nå unga tjejer.

Irya Gmeyner har tidigare gjort musik med Martin Hederos, fast aldrig för film.

– Vi har stött på varandra genom åren och hade dessutom ett rockband ihop runt 2003, Die Gmeyner. Vi var ganska Joy Division-influerade med bland annat Conny Nimmersjö från Bob Hund på gitarr, säger hon när vi ses i ett visningsrum för tv-serien vid Skeppsbron.

Den här gången var målet ett mer mångskiftande ljudlandskap. Beställningen från regissören Kristina Humle löd musik med en ”känsla för tv-serien och helst ett ledmotiv – men ingen jävla bakgrundsmusik eller progg utan något mer tidlöst”.

Vilka var era referenser?

– Fransk popmusik, svarar Hederos direkt. Jag har lyssnat mycket på Serge Gainsbourg genom åren. Beställningen var dessutom att inte göra något med rötterna i den svenska folkmusiken, vilket jag också gillar som gammal spelman, vi hade lätt kunnat hamna i fäbodjazz, säger han och ler. Så det här var en kul utmaning.

– Vi landade dessutom också i influenser från något slags Portisheads triphop-sound. I just Bristolbanden som Portishead finns harmoniken, trummorna och vissa stråkljud som inte är så långt ifrån 1960-talets ljudbilder.

Irya Gmeyner konstaterar att ingen som hört musiken har opponerat sig mot de olydiga stilkrockarna.

– Kristina Humle ville att vi skulle skriva något som stack ut och höras och störa filmen lite i stället för bara vara en ljudkuliss.

”Systrar 1968” utspelar sig i en ett sömnigt Ystad. Men det gubbiga patriarkatet som sitter på stadens cigarrosande Grand Hotell utmanas plötsligt av unga kvinnor med helt andra ambitioner än att stå i kök och laga ålaladåb.

– Vi ville inte använda originallåtar från den tiden för att undvika nostalgi, säger Kristina Humle som nämner både Sufjan Stevens och Jefferson Airplanes spejsiga rock som andra stilreferenser.

– Idén var att i stället skapa ett eget univers från den här tiden genom att inspireras av några musikskapare, framför allt just Gainsbourgs teatrala och lekfulla musik. Från den har vi hämtat mycket och sedan fyllt på med olika nutida referenser för att skapa ett sound.

Totalt levererade Gmeyner och Hederos nitton låtar till serien, sju med sång.  Slutarbetet gjordes i Studio Rymden i Hjorthagen tillsammans med beprövade musikanter som Bebe Risenfors (Anne Sofie Von Otter, Tom Waits,  Peter LeMarc) Lars Skoglund (Lykke Li, Moneybrother, Merit Hemmingson, Oddjob)  och kontrabasisten Dan Berglund (Esbjörn Svensson Trio, Tonbruket).

– Med så fruktansvärt bra musiker blir det stor experimentglädje – och bra tempo med snabba beslut, säger Irya Gmeyner.

Hon och Martin Hederos är särskilt glada över att så många improviserade musikstycken och jam fick plats i det slutliga soundtracket.

Är det något som är avgörande annorlunda med att skriva nutida musik och musik med rötter i det förflutna, likt filmer som ”Upp till kamp”, ”Gentlemen” och ”Call girl” ?

– Prestigeångesten!, replikerar Gmeyner direkt. Från 1960-talet finns det ju så jäkla mycket bra musik som både jag och Martin har hört under uppväxten genom våra föräldrar. Och skulle vi ha skrivit musik för just 2018 så hade vi behövt slå knut på oss själva för att uppfinna något som skulle ha känts nytt.

Hederos beskriver musiken som ackompanjerar och understöder ”Systrar 1968” som en drömepok för en musiker.

– Jag har ju ett slags helikopterperspektiv på just den här musiken eftersom jag ägnat så många år åt den i Soundtrack of Our Lives. Men uppdraget var ju samtidigt att inte härma utan göra låtar som skulle kunna vara från 1975 eller 1983 också, vi har inte varit museala.

Finns det instrument som är särskilt bra eller dåliga för filmmusik?

– Piano kan man ibland märka talar för mycket, det där skrivmaskinsmässiga med alla nedslag. Bebe Risenfors spelar klarinett i några låtar och det är helt underbart, det låter så varmt. Basklarinett är ett annat favoritinstrument och fagott, jag älskar att skriva arr för orkester och tvinga träblåsarna att göra James Brown-blås.

Under arbetet uppfann de dessutom ett slags nytt instrument genom att i studion manipulera ett elektromekaniskt Fender Rhodes-piano med en massa digitala effekter.

Vad är skillnaden mellan att göra en poplåt och en låt för en film?

– En stor skillnad är att filmmusik ofta varken är i dur eller moll, man kan inte vara för tydlig känslomässigt utan ska i stället slå an olika stämningar, variera, svarar Gmeyner.

– Det andra är att inte heller vara för tydlig textmässigt så att text och ord slår ut bilderna. En av filmlåtarna som vi gjorde blev svår att använda med text just av det skälet – fast den är med i filmen ändå som en sång som spelas i en radio och då funkade den som bakgrundsmusik.

Vad har varit svårast när ni ser tillbaka på hela processen?

– Att få in en lätthet och pigghet i musiken, tonen. Hur långt man till exempel kunde dra det melankoliska, svarar Hederos. Irya Gmyener håller med.

– En av våra favoritlåtar till serien blev dissad för att den var förmelankolisk och mörk. Fast den kommer säkert med i något annat sammanhang framöver, säger Gmeyner som redan ska diskutera nästa film med Kristina Humle, ”ett familjethrillerdrama i nutid, typ”.