Han växte upp omgiven av brott och brottslingar, men blev tidigt betagen av Janis Joplin. Efter att i ett halvt yrkesliv ha stått bakom och presenterat flera av musikvärldens största stjärnor har Pange Öberg tagit steget ut i rampljuset med ett eget band. Vi har träffat honom i Helsingborg, staden där allting började.

I Dörröd, på den skånska vischan, bodde på 70-talet en familj med två barn under kaotiska former. Eftersom deras hus var ökänt för omfattande knarkhandel spanade polisen på det nästan konstant.

Tillslag gjordes regelbundet. Vid ett sådant berättade en polisman för den tonårige sonen i familjen att mannen i huset, den notoriske narkotikabrottslingen Leif Blixt, inte var hans pappa.

Pojken fick i samma veva reda på att hans riktiga far var polis. Och inte vilken polis som helst, utan Börje Wingren, Stålis kallad, Sveriges förste narkotikapolis och senare känd som förhörsledare i Palmeutredningen. Samme Börje Wingren som dessutom ledde tillslaget mot huset i Dörröd.

Blev det krångligt nu? Föreställ er då den förvirring som den 13-årige Pange Öberg måste ha känt.

– Barn är inte dumma. Jag förstod kanske inte exakt vad som försiggick, men jag fattade att det var något som inte stod rätt till. Leif Blixt var en elak jäkel och jag tyckte inte speciellt mycket om honom, även om vi hade kul ibland. Däremot gillade jag många av hans vänner, berättar Pange med distans till det inträffade.

Även om det plötsliga fadersavslöjandet inte påverkade familjens situation blev han lättad av att få veta hur det verkligen förhöll sig.

– Det var traumatiskt tidigare. Min mamma mådde inte bra och inte jag eller min syster heller. Det släppte när jag fick reda på att Leif Blixt inte var min pappa.

1998, knappt två decennier senare,är Pange Öberg Sveriges mest aktade konsertarrangör. Han har dessutom egna barn och trodde sig vara så trygg i sin papparoll att han kunde agera dadda åt tre av rockvärldens största egon genom tiderna – Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

Som turnéledare får han då bland annat det tvivelaktiga nöjet att i Berlin bära en svårt nedskiten Jerry Lee Lewis upp för hotelltrappor med stora delar av tysk media i hasorna.

Pange grät av ilska över divafasonerna, samtidigt som han tjänade bra med pengar på de griniga gamla gubbarnas Sverigekonserter. Intäkterna fungerade som en grundplåt i det egna företag som han precis startat efter att ha lämnat jobbet som bandbokare på Mejeriet i Lund.

I universitetsstaden hade han varit med om att skriva musikhistoria.

Men för att förstå hur allt hänger ihop måste vi backa bandet förbi Dörröd ända till Helsingborg, där han föddes.

– Vi bodde först på Kurirgatan och sedan på Tränsgatan på Fredriksdal. Det var en riktig 70-talsuppväxt i ett område där lite fulare folk bodde, berättar Pange när vi slagit oss ner intill paviljongen i Pålsjö skog.

Kaos rådde innanför hemmets väggar.

– Leif Blixt satt på kåken en stor del av tiden och hade många kriminella vänner. Och min mamma jobbade natt som sjuksköterska på lasarettet. Det var väldigt kämpigt stundtals.

Pange är inte typen som suktar efter medömkan utan redogör sakligt för sin historia. Han har gått vidare för länge sedan och ligger inte sömnlös över det som varit.

Knarket som cirkulerade i hans närhet under uppväxten ackompanjerades av musik och musiker.

– Leif Blixt var väldigt musikintresserad. Han var bland annat med om att starta Musikforum Helsingborg i en källarlokal uppe på Fredriksdal. Det flyttade senare och blev ganska stort vet jag. Så det fanns en musikkoppling tidigt.

Som liten hände det att Pange fick åka med på knarksmuggling på Sundet i en båt som styvpappan hade i Råå hamn. Och på grund av dennes tendens att hamna bakom lås och bom var det nödvändigt att vänner och bekanta ställde upp som barnvakter. Dessa var inte alltid Guds bästa barn.

– Men många av de människorna var också väldigt goa mot mig. De passade mig när mamma inte kunde, säger Pange och avslöjar namnet på en av sina barnvakter – Janne Olsson, känd från Norrmalmstorgsdramat.

Pange tror inte att han var mer än fyra–fem år gammal när han rycktes med på allvar av musik.

– Jag kommer ihåg att jag var fullständigt betagen av Janis Joplin. Liksom Dylan, Beatles och Stones. Neil Young upptäckte jag också tidigt.

Han gick på Fredriksdalsskolan ettan och halva tvåan.

– Sedan kom Leif Blixt ut från ett fängelsestraff och skulle börja ett nytt liv. Han och min mamma köpte ett hus i Dörröd, utanför Veberöd. Där skulle de ägna sig åt grisuppfödning.

Det låter lite naivt?

– Det gick åt helvete (skratt). Det kaotiska slutade inte, utan fortsatte med stora knarkaffärer och internationella narkotikaligor.

Det var i den här vevan som hans riktiga pappa, Börje Wingren, klev in i bilden – bara för att lämna den igen, lika hastigt som han dök upp.

För Pange var Dörröd, socialt sett, ett rejält nedköp jämfört med Fredriksdal där han hade polare och brukade springa mellan gårdarna.

Fotbollen kom att få stor betydelse för honom. I Helsingborg hade han börjat spela i IK Bergandy. Han fortsatte nu i Veberöds AIF.

– Genom fotbollen kom jag in i en gemenskap och fick snabbt polare. Jag spelade fram till att jag var 15–16 år och var med om svår trafikolycka.

Pange blev påkörd av en bil när han var ute och gick. Hans ben skadades så illa att han fick sitta i rullstol i ett halvår. Fotbollskarriären som lett till en plats i Skånelaget fick därmed ett abrupt slut.

– Det gjorde faktiskt inte så mycket, för vid den tiden hade musiken tagit över. Jag ville helst åka till London, dricka öl och lyssna på punk.

Låtar hade han skrivit sedan tio–elvaårsåldern. Han beskriver låtskrivandet som ett slags dagboksförfattande. Det stora musikintresset ledde till att han tidigt hoppade av gymnasiet, fyraårig teknisk linje, och engagerade sig i musikföreningen Folk å Rock i Lund dit han flyttat.

– Folk å Rock i Lund var en ideell förening och skild från skivaffären med samma namn, även om de delade ursprung. Jag “humpade” på konserter, hjälpte till att bära grejor för att kunna se spelningarna gratis.

Personer som jobbat med Pange Öberg framhåller hans enorma driv och målmedvetenhet – och kärlek till musiken. Dessa egenskaper, i kombination med att han hamnade i en miljö som bubblade av ungdomlig entusiasm, ledde till stordåd.

Med Pange som bandbokare arrangerade Folk å Rock konserter runt om i hela Lund. Pub Sparta, intill Olympen, var bara ett av flera spelställen som fick besök av kända svenska och internationella akter.

– Vi gjorde helt otroliga grejer där uppe, minns Pange.

Eller vad sägs om Ebba Grön, Dag Vag, BB King, Los Lobos och Cornelis Vreeswijk?

– Jag var envis och inte rädd för att vissa dagar inte skulle funka. Hade till exempel Curtis Mayfield en ledig tisdag i sitt turnéschema, så bestämde vi oss för att köra då. Jag kan bli så trött på folk som ser svårigheter i allting.

Samtidigt som Lund blev känt för att ha södra Sveriges bästa utbud av livemusik pågick kampen för ett musik- och kulturhus.

– Oavsett om Lund har rött eller blått styre så är det en extremt konservativ stad. Att komma dragandes med förslag om ett musik- och kulturhus uppfattades som att kommunismen skulle släppas in finrummet.

Pange vittnar om ett kompakt motstånd från politiker och tjänstemän.

– Därför bestämde vi oss för att bilda opinion och kriga på politikernas villkor. Detta gjorde vi på tusentals olika sätt. Vi genomförde alltifrån gatudemonstrationer till festivaler. Dessutom såg vi till att alltid vara närvarande vid kommunmöten.

Kärntruppen i musikföreningen utgjordes av tre–fyra personer. André Waldhör fick i uppdrag att röra sig i förvaltningarnas korridorer och utöva påtryckningar genom sin närvaro.

Kulturhusstriden var något som alla i Lund pratade om och sent i november 1985 låg ett avgörande i luften. Ett beslut skulle fattas i kommunfullmäktige. Det såg inte ljust ut för Pange och hans kamrater.

– Men under fullmäktigemötet hörde Crafoordska stiftelsen plötsligt av sig. De hade följt vår kamp och var villiga att gå in med pengar. Därigenom satte de press på kommunen att också bidra.

Två dagar senare klubbades beslutet att bygga om det gamla mejeriet på Stora Södergatan 64 till ungdomskulturhus. Och två år senare, 1987, invigdes Mejeriet.

Envisheten segrade.

– Har man väl gett sig in i något kan man inte bara ge upp. Det är lite som när du bestämt dig för att springa ett maratonlopp. Då får du för fan se till att komma i mål också, hur jobbigt det än är, säger Pange, vars personrekord på maran är 2.35.

Om Lund låg högt i musikallsvenskan innan Mejeriet existerade tog staden nu klivet in i Champions league.

– Konkurrensen var inte så stor och Malmö var ju stendött på den tiden. Mejeriet var då en hypermodern konsertlokal och vi utnyttjade tillfället. Vi arrangerade hur mycket konserter som helst, säger Pange.

Miles Davis, Ramones, Alice In Chains, Stone Roses, Dizzy Gillespie och Elvis Costello är bara ett axplock av alla de namnkunniga artister som stod på Mejeriets scen under de gyllene åren.

I november 1994, när britpopen exploderat, spelade Blur, Oasis och Prodigy där inom tolv dagar.

– Två år i rad utnämndes Mejeriet till Europas bästa rockklubb av New Musical Express i London. Det var en jättegrej.

Vad hade din musiksmak för betydelse för bokningarna?

– Jättestor. Jag gillar så jävla mycket musik och det avspeglade sig på konserterna som vi arrangerade. Jag tycker om alltifrån Youssou N’Dour till Motörhead.

Pange fick sitt första barn i början av Mejeriet-epoken. Några år senare blev han pappa igen.

– Jag var egentligen för ung för att ha barn, men jag gjorde mitt bästa för att få ihop det. Barnen var med mig mycket på jobbet. Jag involverade dem på sätt som jag tror att de tyckte om.

När han redogör för sitt liv kan man inte låta bli att undra hur många timmar hans dygn egentligen hade, och om han någonsin sov. För utöver familjeliv och alla konsertarrangemang, fann han tid att springa på elitnivå – 20-milaveckor.

– Jag hade en kompis som sprang mycket. En kväll i Mejeriets bar berättade han att han skulle springa Berlin marathon och frågade om inte jag skulle hänga på. “Ja, för fan”, sa jag. Så vi slog vad om en flaska whisky och åkte till Berlin. Så började det.

Envisheten som Pange demonstrerat som bandbokare och aktivist överförde han till löpningen.

– Jag hade knappt tränat någonting, så jag sprang på vilja. De sista två milen minns jag inte, men jag kommer ihåg att klockan stod på 2.59 när jag var på upploppet. Det kände jag var ganska bra. Men jag hade ont i kroppen i flera veckor efteråt och det dröjde ett par år innan jag sprang en mara igen.

Berlin marathon blev startskottet på en intensiv löparkarriär. Under några år på 90-talet var Pange en av Skånes främsta långdistansare. Han utmärkte sig i olika lopp och noterade 31 minuter på milen innan skador satte stopp för hans framfart.

Efter en rad läkarundersökningar framkom det att hans ben var olika långa och att han därför snedbelastat sin kropp.

– Det var en sorg i början, för jag kände att jag hade mer att ge. Jag var varken rädd för skitjobbiga träningspass eller att gå ut stenhårt. Men sånt är livet.

Nästa stora steg tog han 1997 då han lämnade Mejeriet.

– Efter tio år kände jag att jag inte kunde göra mer där. Jag hade heller ingen lust att bli en stofil som satt inmurad i väggarna. Folk hade tagit mig för given och många blev nog förbannade. Men jag tror inte att någon fortfarande är arg.

Han startade ett eget företag och breddade sin verksamhet. Turnén med Chuck Berry, Litte Richard och Jerry Lee Lewis gav honom ekonomisk frihet att testa nya projekt.

Pange drog igång Kalasturnén, en ambulerande festival med svenska artister, som blev en succé under flera somrar.

Parallellt började han att jobba nära svenska artister, däribland Thåström.

– Vi kände att vi hade något att ge varandra. Det här var precis när han skulle göra comeback på svenska.

Han var Thåströms manager i tio år. Samma uppdrag har han haft åt Timbuktu och Bruno K Öijer.

Agent åt Kent har Pange också varit. Johnossi är en annan grupp som han jobbat med.

Att försöka pressa honom på hemligheter om Thåström eller någon annan av de artister som bistått är förstås inte lönt. Men han berättar att han hjälpt till hitta strategier för att klienterna skulle uppnå vad de ville.

– Det är ingen hemlighet, men är du oåtkomlig är du mycket mer intressant än om du syns och hörs överallt. Och är du dessutom en person som inte tycker om offentligheten är det väldigt enkelt, säger Pange och medger att han i flera fall varit väldigt delaktig i att bygga upp artister som helhet.

Minns ni Leif Blixt och Börje Wingren? Panges mamma, som flyttat till Helsingborg från Norrland, hade aldrig någon relation med kommissarie Wingren utan Pange var resultatet av ett one night stand. Några år senare inledde hon sitt förhållande med Leif Blixt.

När Pange var tonåring försvann Leif Blixt ur hans liv i all hast.

– Han var inblandad i en stor amfetaminhärva. Efter att ha avslöjats flydde han till Ven och gömde sig i ett militärtält, som han snott av mina kompisar, innan han lyckades ta sig vidare till Kastrup och sedan till USA. Där bodde han, internationellt efterlyst, fram till att han dog för några år sedan.

Panges mamma kände sig naturligtvis beklämd över att hennes son i så många år inte känt till sanningen om sin pappa.

– Hon förklarade det med att hon var rädd för Leif Blixt. Och den förklaringen förstår jag. Han hotade henne med olika saker om hon berättade hur det förhöll sig. Så han ville ju vara min pappa. Varför vet jag inte. Dessutom var min lillasyster svårt sjuk sedan födseln, vilket gör min mammas situation än mer begriplig. Men det var en sorg för henne.

Vi har träffat Pange nära Krematoriet i Pålsjö skog. Det finns en anledning till det. Här sprang han Öresundsloppet vid några tillfällen på 90-talet. I samband med ett av loppen hade han stämt träff med sin riktiga pappa Börje Wingren, som bodde i Helsingborg.

Pange hade ringt honom tidigare, men Börje Wingren ville inte veta av honom. En natt ringde emellertid pappan upp och var mer medgörlig. De bestämde sig för att ses, men Börje dök inte upp som avtalat i Pålsjö skog.

– Några år senare tog jag med min dotter och våldgästade hans lägenhet på Söder. Det tror jag att han gillade, för han var as-stolt och följde glad i hatten med ner till The Tivoli där Kalasturnén hade stannat till. Det var roligt, men jag kan tycka att han var något av en pajas.

Pange fick då veta att han hade två halvsyskon, men dessa ville Börje Wingren absolut inte att han skulle ge sig tillkänna för. Börje ville att sonen skulle förbli en hemlighet.

När Börje Wingren dog 2009 var Pange med på begravningen som ägde rum vid Krematoriet. Han träffade då sina halvsyskon och har sedan dess haft regelbunden kontakt med dem.

Långt innan dess, i början av millenniet, köpte United Stage upp Panges företag. Pange började jobba för United Stage som han blev delägare i. Kort därefter hände något som skulle få avgörande betydelse för honom – han träffade Irya Gmeyner, hans nuvarande sambo.

– Vi kände till varandra lite sedan tidigare eftersom hon hade ett band som hette Urga och som United Stage bokat. När vi sedan träffades kände vi ganska snabbt att det var vi. Hon har samma drivkraft som jag. Hon kom från England till Sverige, stack tidigt hemifrån, startade ett eget gymnasium och var med och drog igång Cirkus Cirkör. Hon var inte rädd för något. Sedan hade vi också väldigt liknande musiksmak.

Det sistnämnda är inte oviktigt i sammanhanget. För Pange och Irya började snart att skriva musik tillsammans.

Pange hade under alla år hållit igång med eget musicerande, så han gav sig inte ut på djupt vatten.

Men för någon som ägnat ett halvt yrkesliv att på olika sätt sätta artister i centrum var det inte självklart att själv axla en artistroll. Därför höll han en låg profil i början.

– Jag har inget sug efter att stå på scen, det är inte min drivkraft. Men jag har ett extremt sug efter att göra musik.

Som ni förstått vid det här laget är Pange ingen person som gör saker halvhjärtat. Han och Irya satsar för fullt på Irya’s Playground som deras band heter.

Den självbetitlade debuten släpptes 2008 och fick ett gott mottagande. Men den stora grejen var att plattan kom att lägga grunden till Cirkus Cirkörs föreställning “Inside out”, där Irya’s Playground medverkade som liveband. Nya låtar skrevs till föreställningen som från början bara skulle sättas upp ett fåtal tillfällen i ett cirkustält i Lund.

Men “Inside out” blev gradvis en internationell succé och kom att ta Irya’s Playground på en världsturné med gästspel i bland annat London, New York, och Wellington.

– Det bara rullade på och det var fullsatt var vi än kom. “Inside out” handlar om att våga utmana livet, frigöra sig och satsa på det man vill. Vi bidrog till att förstärka budskapet, säger Pange.

Det känns onekligen som att “Inside out” på ett ganska träffande sätt summerar Panges egen livsresa.

Irya Gmeyner sjunger och spelar gitarr i Irya’s Playground, medan Pange växlar mellan bas och gitarr. På scen i och studion förstärks de av andra musiker.

Bandets musik är inte alldeles enkel att ringa in. Drömsk, atmosfärisk pop där akustiska beats gifts ihop med elektroniska effekter och ett säreget gitarrspel, är ett försök till beskrivning.

Säkert är emellertid att Irya Gmeyners laddade röst ger låtarna en unik prägel.

– Jag glömmer ibland bort hur jävla bra hon sjunger. Man tror på hennes ord och då kan man ibland tillåta sig att skriva banala texter, säger Pange.

Paret har sin bas i Lund där Panges barn också bor. Under de senaste två åren har Irya’s Playgrounds andra fullängdare växt fram i bandets studio i Stora Uppåkra. Studion är en del av ett kreativt hus som drivs av konstnären Clay Ketter.

För att kunna fokusera på plattan tog Pange tjänstledigt från United Stage.

– Jag kommer inte att ha några problem med att hitta nya roller inom United Stage framöver. Men jag vill inte riskera att sitta bitter på julafton när jag är 75 år gammal och ångra att jag inte gjorde det jag ville göra, säger Pange.

Irya’s Playgrounds andra album, “The pain of letting go”, släpps på onsdag den 17 april. Drygt tre veckor senare, den 10 maj, uppträder bandet på The Tivoli i Helsingborg.