FILMMUSIK. I höst åker kompositören och sångerskan Irya Gmeyner ut på turné med den hyllade musiken, till tv-serien ”Tunna blå linjen”, som hon skrivit tillsammans med Martin Hederos. I slutet av månaden släpper hon även sitt debutalbum You under artistnamnet April Snow.

Var kommer artistnamnet April Snow ifrån?

– Det var mycket april snow i mitt liv just då. Ena dagen vår och sol, en timme senare kom snön och vintern tillbaka. När jag skapade det här aliaset var jag mitt i en skilsmässa och skulle flytta, samtidigt som mitt gamla band bröt upp. Snabba svängningar, som aprilvädret. Jag tycker namnet klingar väldigt fint.

Jag har förstått att även albumet föddes ur olika uppbrott, vad var det som hände i ditt liv vid den tiden?

– Det var uppbrott på många plan, dels skilde jag mig från min kille som jag hade varit ihop med i tio år. Vi hade turnerat runt hela världen med Cirkus Cirkör, vilket var jätteroligt men också kämpigt att bo i en resväska, byta land hela tiden och vara konstant jetlaggad. Jag hade turnerat väldigt mycket i mitt liv och började längta efter att landa i en vardag och skriva mer låtar. Jag och min kille hade vårt band Irya’s playground som vi då lade ner eftersom vi förknippade det så mycket med vår relation.

– Jag flyttade till Malmö efter turnélivet. Det var svårt att landa efter så många år på turné, jag fick lite abstinens och post depression. Jag var ju van vid att få en adrenalinkick från publiken varje kväll och sedan gå på efterfest. April Snow handlade för mig om att försöka se framåt och att skriva albumet var ett sätt för mig att få ur mig alla känslor.

Albumet handlar om relationer som påverkat dig starkt, vilka då?

– Även om jag har skrivit låtarna om andra människor så kan jag se idag att jag faktiskt också skrev till mig själv. Det handlar dels om komplicerade kärleksrelationer, det här med att säga en sak men mena en annan. I asked you to leave but I want you to stay.

– Några låtar handlar om att må dåligt och att kunna peppa sig själv och ta sig själv på allvar. Att inte vänta på att någon annan ska tala om för en vad man ska göra. Man har ju svaren bara man frågar sig själv och lyssnar. Jag skrev det till en nära vän men det är också riktat till mig själv.

Ja ibland är det lättare att se andra än sig själv. Hur fick du syn på att det även handlar om dig?

– Det var nyligen när jag tittade tillbaka på texterna som handlar om att peppa andra att sluta leva destruktivt, och kände igen att många sa samma sak till mig. Det är lättare att säga saker till andra. När jag senare började skriva musik till ”Tunna blå linjen” kunde jag applicera många av låtarna på karaktärerna Sara och Magnus relation, mycket stämde med dem och blev plötsligt mer tydligt.

Ett par låtar finns med på dina två redan släppta EP:s, We fucked it up och Shapes of dreams. Vad har du för inspirationskällor?

– We fucked it up handlar mycket om min relation till mitt ex. Ingen kommer undan regnet men ibland lyser solen och då hakar man sig fast vid den och håller ihop någonting som man egentligen vet är ohållbart. Det är för smärtsamt att göra slut, kanske av rädsla för att vara ensam eller så är det svårt att släppa drömmen om vad som skulle kunna vara.

– Jag skrev texten till Shapes of dreams ihop med Ane Brun. Den var skriven direkt till ”Tunna blå linjen” och handlar om att komma till en ny stad med nya möjligheter och drömmar. Om att försöka finnas för alla men ändå inte räcka till. Det handlar mycket om Sara och poliskårens jobb, de kan inte bara gå hem och stänga av, rösterna och ansiktena fortsätter att mala i huvudet. Just det känner jag igen i mitt jobb, att det hela tiden fortsätter.

Vad är skillnaden mellan att skapa för film och serier, och att skapa personlig musik?

– I en tv-serie handlar det mycket om att tänka på handlingen och vad det är för stämning och sedan anpassa instrument och ljud till det. Man för en diskussion med alla inblandade, manusförfattare och regissör. Till ”Tunna blå linjen” kunde man inte smacka på med någonting svulstigt, då drunknade den äkta känslan, det är så tunnhudat, där handlade det om att plocka fram nerven och låta det vara skört och känsligt.

Du hade en väldigt intressant start på ditt liv som musiker. Du lärde dig att spela balalajka i Hälsingland, där du växte upp, och uppträdde sedan och försörjde dig med instrumentet som gatumusiker i England. Berätta!

– Jag är uppvuxen i Delsbo under gröna vågen och kände starkt att jag måste ut i världen när jag slutade nian. England var naturligt för mig då jag har släkt där och har varit där mycket. Jag hamnade på en Waldorfskola i York och på kvällar och helger spelade jag på gatan och sjöng på pubar för att tjäna pengar. Det finns en plats där alla gatumusikanter står i kö för att få spela och alla har en timme på sig. Jag var den enda tjejen och den enda som spelade balalajka så jag fick lite extra uppmärksamhet.

– Att spela balalajka är väldigt intensivt, man måste röra handen väldigt snabbt och när man bara har en timme på sig vill man inte pausa och förlora publiken. Det vara bara att köra på, tills jag fick en enorm muskelinflammation och min hand blev jättesvullen. På sjukhuset sa de att jag förmodligen aldrig skulle kunna spela mer. Jag som övade fyra till fem timmar om dagen kände det som att livet var över. När jag kom tillbaka till Stockholm, väldigt vilsen, träffade jag en gammal musiklärare som sa åt mig att börja använda rösten, för världen behöver höra den. Och så började jag sjunga!

Och därefter startade du upp många projekt, de två banden Urga och Irya’s playground, och det som senare blev Cirkus Cirkör.

– Ja. Vi var ett gäng från Delsbo som hade flyttat ner till Stockholm. Det började med att vi saknade ett gymnasium där vi kunde hålla på med både musik, matte, sjukvård, teater och politik. Så vi startade vårt eget! Vi tog kontakt med politiker och de sa ja, så länge vi hade auktoriserade lärare i de grundläggande ämnena. Vi hittade lärare som ville undervisa oss och betalade med gentjänster som att sitta barnvakt och kratta trädgårdar. Vi hade lektioner från morgonen till sent på kvällarna. Det här blev fröet till det som senare blev Cirkus Cirkör. Urga var Cirkus Cirkörs kompband och föddes ur samma rörelse, en punkig kaxighet.

Snacka om företagsamma tonåringar! Vart höll ni till?

– Vi hyrde en villa i Barkarby. Jag tror vi mörkade hur många som bodde i kollektivet, tre personer stod på kontraktet men som flest var vi arton stycken. Vi hade så starka visioner och runtom oss bra vuxna, lärare som var väldigt engagerade, även om det också var mycket skit. Villan blev även festlokal och det slutade med att grannarna tyckte det blev för mycket. Det var en tid då friskolor var ganska nytt och det här var möjligt.

Hur kom det sig att du blev kompositör inom filmmusik?

– Jag hade länge drömt om att jobba med filmmusik, film är min stora passion och jag är lätt besatt av tv-serier. Det är min drog. Det var nästa steg efter en kraschlandning. Sedan har det ena lett till det andra, jag har sått frön utan att vara medveten om det. Dels fick jag ett erbjudande om att skriva musiken till en föreställning med Cirkus Cirkör som var väldigt filmisk. Samtidigt startade jag ett projekt som heter Girl Power Music och handlar om att peppa unga tjejer till att skriva musik, tillsammans med låtskrivare och producenter. Båda projekten ledde till att jag fick erbjudandet om att göra musiken till Svt-serien ”Systrar 1968”. Där blandade jag in Martin Hederos och vi har fortsatt att samarbeta.

På tal om girlpower och ”Systrar 1968”, som handlar om ungdomsrevolt och kvinnlig frigörelse. Hur upplevde du själv att det var att som ung tjej komma in i artistlivet?

– Det var tufft på många plan. Jag upplevde att det var många som inte riktigt tog en på allvar och det är ett hårt klimat överlag att vara ung och artist. Det är mycket jargong och grabbig stämning. Jag hade min bandkompis Savanna, utan henne vet jag inte om jag hade grejat det. Men jag upplever att konkurrensen har mjuknat och att man stöttar varandra mer idag.

Vad var det som fick dig att börja jobba med ”Tunna blå linjen”?

– Jag och andra kompositörer fick frågan från producenten, Anagram. När jag läste manus kändes det som att det var mitt liv. Huvudrollen Sara flyttar ner till Malmö från Norrland, hon var sångerska och använde rösten som ett tröstande moment. Jag bodde också i Malmö och många av scenerna hade hänt i mitt område, alldeles runt hörnet. Jag ska ha det här jobbet, tänkte jag, och satt i flera dygn och skrev och skrek i lägenheten. Jag ville ta fram det ödsliga som Sara bär med sig från Norrland och det östeuropeiska som finns i Malmö, och som jag också har från det judiska, med en storstadskänsla. Martin och jag skickade massa förslag till teamet för ”Tunna blå linjen”, bland annat låten Urban City, och de gillade känslan så till slut fick vi jobbet!

Och nu ska ni snart ut på Sverige-turné med musiken från ”Tunna blå linjen”!

– Ja! Det är någonting helt nytt, jag vet inte riktigt vad jag kastar mig ut i men det är väl det som gör att man kommer vidare. Det blir både filmmusiken, kör och låtarna från ”Tunna blå linjen”. Skådisarna kommer också vara med i ett samtal innan konserten. En helkväll med ”Tunna blå linjen” helt enkelt.