Skånska Dagbladet 

Scen: Cirkus Cirkör, Södra Lekplatsen i Lund
Föreställning: Inside Out
Idé och regi: Tilde Björfors
Dramaturgi: Mia Winge
Cirkuskonstruktör: Ulf Poly Nylin
Kompositörer: Irya Gmeyner, Pange Öberg
Scenbild samt kostym cirkusensemblen och utanför kroppen: Sigyn Stenqvist.
Kostym inuti kroppen: Lina B. Frank
Musik: Framföd av bandet Irya’s Playground
Irya Gmeyner, Pange Öberg, Erik Nilsson, Ludvig Rylander, David Calgaro
Artister: Anna Lagerkvist, Andreas Falk, Jay Gilligan, Mirja Jauhiainen, Sanna Kopra, Siri Hamari och Fefe Deijfen

Totalt sett är Inside Out ett mäktigt allkonstverk där många olika konstformer används och fogas samman till en helhet.

Här finns nyci rkusens egna uttryck med akrobatik på påle, stolakrobatik och luftakrobatik men här finns också dans, videokonst, teater och inte minst musik. Bandet Iryas Playgrounds specialskrivna musik är vacker, smärtsam och perfekt i fas med föreställningens alla nummer.

“Allt kan hända”.
Det säger den vitsminkade clownen och akrobaten Bellefield (Fefe Deijfen) vid flera tillfällen när han lotsar publiken genom Cirkus Cirkörs föreställning Inside Out. Det gäller för livet självt, som denna föreställning handlar om, och denna olycksdrabbade kväll gäller det även själva premiärföreställning.

Ett strömavbrott ställer till det precis i inledningen och sedan, precis mot slutet, händer det som man alltid bär med sig som en liten rädsla när man ser hisnande akrobatnummer. En av artisterna landar fel efter en volt och skadar sig. Skadan är tack och lov inte allvarliga (får jag veta senare) men föreställningen bryts naturligtvis och vi i publiken går ut i höstmörkret utan att riktigt veta hur det slutar.
Trots kvällens trista slut är ändå det bestående intrycket av Inside Out en magisk, omtumlande föreställning som i en symfoni av olika konstarter väcker mängder av tankar och associationer.
I 99% unknown som hade premiär 2004 utforskade Cirkus Cirkör i nycirkusens form kroppens insida. Inside Out är en fristående fortsättning på detta utforskande av kroppen och av livet. I det stora mörklila tältet på Södra Lekplatsen i Lund har man byggt en cirkusscen där ett blodrött sammetsdraperi inramar ett scengolv som pryds av Leonardo da Vincis bildstudie av människans proportioner. I detta scenrum börjar en resa där kroppen står i centrum och där cirkuskonstnärernas konster visar på det fantastiska i att behärska sin kropp men också på hur det är att utmana sina rädsla och att våga leva.

I centrum för denna kropps-, livsresa står en grupp luggslitna cirkusartister och så Saga (Anna Lagerkvist) och Tom (Jay Gilligan) – en man och en kvinna som är för fast i sina karriärer, kostymer och knytblusar för att våga leva på riktigt. Med cirkusartisternas hjälp tar de kontroll över både hjärta och hjärna och utför till slut hisnande akrobatnummer och häpnadsväckande jonglörnummer.

Inside Out är uppbyggd av en mängd löst sammanfogade scener och det är cirkussällskapet med Bellefield i spetsen som är den sammanhållande länken. I inledningsscenen presenterar Bellefiels stolt sina kollegor. Det är trapetsartisterna Ivana (Mirja Jauhiainen) och Carolina (Sanna Kopra), akrobaten Charlie Claude (Andreas Falk) och slutligen föreställningens minsta och äldsta artist – mimaren och magikern Julia P (Siri Hamari) som bor i en bur och ser ut att vara minst hundra år gammal..

Med humor och självdistans utför sällskapet sina cirkuskonster och framför allt den rynkiga, gråhåriga Julia P, vars nummer inbegriper så väl konstgjorda duvor som en dresserad gunghäst, fångar cirkusens slitna men vackra själ. När sedan Julia P dör mitt i föreställningen och ligger på lit de parade, fritt svävande i luften, är jag bedårad och fast.

Den korrekta Tom kommer in i handlingen redan i början när han plockas ur publiken för att hjälpa Bellefield att cykla i gång strömmen (som sedan går på riktigt). Saga kommer in en bit längre fram krampaktigt kramande sin märkesväska. Deras utanförskap skildras i en stark scen där vi ser cirkusföreställningen utifrån. Ett genomskinligt draperi dekorerat med ett cirkustält ger oss (och saga och Tom) möjlighet att från baksidan cirkusartisterna utföra sina nummer, se dem komma ut efter avslutad föreställning och sedan gå in för att ta emot publikens applåder. När föreställningen är slut dukar det upp ett bord bakom tältet för att fira.

I varje scen är olika akrobatnummer en integrerad del och på det dukade bordet bygger till exempel Bellefield ett högt stoltorn där han sedan utför ett imponerande akrobatnummer och när ett antal champagneflaskor radas upp på bordet balanserar Julia P på dessa. Försiktigt sätter hon en fot på den ena flaskhalsen, nästa fot på nästa och så vidare samtidigt som hela tältet håller andan.
Julia P är utan tvekan föreställningens mest fängslande person. Hon dör, hon kommer tilllbaka, hon svävar över det hela som en ängel, hon är sårbar, hon är stark och framförallt för hon in magin på scenen. I häftiga illusionsnummer – ett skåp där hon kan försvinna och dyka upp som hon behagar till exempel – gör hon det omöjliga möjligt.

Totalt sett är Inside Out ett mäktigt allkonstverk där många olika konstformer används och fogas samman till en helhet. Här finns nycirkusens egna uttryck med akrobatik på påle, stolakrobatik och luftakrobatik men här finns också dans, videokonst, teater och inte minst musik. Bandet Iryas Playgrounds specialskrivna musik är vacker, smärtsam och perfekt i fas med föreställningens alla nummer. Att dessutom trummisen tar aktiv del i jonglerandet imponerar.

Och precis som i 99 % Unknown utspelas några av scenerna i kroppens inre. Här blir scenografin till häftiga konstverk. Tyginstallationer av hjärtats och hjärnas inre blir till lekplatser för artisterna och i bakgrunden visas samtidigt verkliga filmer från kroppens inre. Mäktigt.
Mäktigt är också det renskalade trapetsnumret där Carolina och Ivana i en trapets som gungar högt upp under cirkustältets tak bjuder på en fantastisk uppvisning i styrka och skönhet i perfekt samklang med Irya Gmeyners sång.

Det är mycket att ta in under Inside Out, mycket att fundera över, försöka knyta ihop och associera till och då och då måste man släppa tankarna och försöka att bara luta sig tillbaka och njuta av de fantastiska artisterna. Ett problem är dock att det är svårt att riktigt njuta av helheten om man sitter i mitten av åskådarläktaren. Lutningen på läktaren är dålig och det är svårt att se det som händer närmast golvet och helhetsintrycket blir helt klart lidande.

Att missa avslutningen på en sådan här häftig upplevelse är naturligtvis trist och jag kommer garanterat att se om Inside Out en gång till. Det hade jag faktiskt velat göra i vilket fall som helst för det som händer i det mörklila cirkustältets inre är väl värt att uppleva många gånger.